Svensk slum får liv på scen i "Swede Hollow"

När "Swede Hollow" sätts upp på Elverket i Stockholm hamnar publiken bokstavligt talat i händelsernas centrum.

För skådespelarna är det en utmaning att hålla reda på den komplexa koreografin.

– Det här är bland det svåraste jag har gjort, säger Nour El Refai.

"Det var mitt fel, jag kom av mig där", ropar Nour El Refai till Marie Richardson. Skådespelarna har precis repeterat "Swede Hollow" inför en större publik för första gången och Richardson sitter på en hög kuddar på golvet – samma kuddar som besökarna nyligen har suttit på – och går igenom manus med sufflören. Efter åtta veckors repetition stundar premiären av en pjäs som visar upp en sällan berättad del av den svenska utvandrarhistorien.

I regissören Alexander Mørk-Eidems tolkning av Ola Larsmos roman som gavs ut i fjol förvandlas Elverket till en skelettliknande struktur med smala plankor som likt upphöjda gångar löper kors och tvärs genom lokalen. Konventionella tankar om var scen och publik ska befinna sig i förhållande till varandra rivs upp. Alla delar på samma utrymme – vid ett tillfälle i föreställningen blir även en förvånad förbipasserande delaktig när teaterns tunga bakdörrar slås upp.

"Svåraste jag gjort"

– Det här är bland det svåraste jag har gjort. Det kräver så mycket koncentration. Även fast man inte är med under långa perioder så får man inte gå av scen, säger Nour El Refai.

Hon och de andra skådespelarna ska inte bara gestalta sina respektive rollfigurer, de delar även på ansvaret som berättarröster och måste även minnas koreografin som avgör var de ska befinna sig i rummet vid varje tillfälle.

Att Alexander Mørk-Eidem har valt att blanda drama med berättarteater beror enligt regissören själv på att han vill ligga så nära källmaterialet som möjligt.

– Jag har aldrig jobbat på det här sättet förut, och det är mycket svårt att göra utan att det blir fånigt, men jag har försökt hitta en ingång som förhoppningsvis är sevärd. Föreställningen kan liknas vid en visuell ljudbok, säger han.

Primitiva och illaluktande

Mørk-Eidem kallar Larsmos bok för "en ögonöppnare". Den sanna berättelsen om ödet för många av svenskarna som utvandrade till USA i slutet på 1800-talet rosades av kritikerna men väckte även anstöt i vissa läger. Bilden av svenska utvandrare som fattiga invånare i storstadsslummen, betraktade som lägre stående varelser – primitiva och illaluktande – går stick i stäv med den av Vilhelm Mobergs Kristina och Karl Oskar. Svenskarna i Swede Hollow får klara sig själva på samhällets botten.

– Det är såklart inte en tillfällighet att den här berättelsen får en speciell betydelse nu när vi är uppe i en ny folkvandringsperiod. Det är ett politiskt val att sätta upp föreställningen, även om föreställningen i sig inte är politisk. Jag hoppas att vi inte skriver någon på näsan när vi berättar den här historien, men vi kanske får lättare att identifiera oss med dem som flyttar på sig nu, säger Mørk-Eidem.

TT